Psykosociala faktorer och rättslig bedömning i narkotikamål

Bakom siffrorna finns alltid en människa

Tänk dig en 22-åring. Uppvuxen i en familj där missbruk var vardag. Skolan gick sådär. Kompisarna hamnade snett. Och plötsligt sitter han i en rättssal, åtalad för narkotikabrott. Domaren ska bestämma straffet. Men hur mycket spelar bakgrunden egentligen roll?

Det korta svaret: mer än du tror. Men samtidigt mindre än den borde.

Svenska domstolar har länge brottats med frågan om hur psykosociala faktorer ska vägas in vid bedömningen av narkotikabrott. Lagstiftningen ger visst utrymme – men i praktiken ser det väldigt olika ut beroende på vilken domstol du hamnar i, vilken domare som sitter på målet och hur skicklig din försvarare är på att lyfta fram rätt omständigheter.

Vad menar vi med psykosociala faktorer?

Det handlar om allt det som format en person innan den hamnade i rättssalen. Uppväxtförhållanden. Psykisk ohälsa. Missbruk i familjen. Utanförskap. Neuropsykiatriska diagnoser som ADHD eller autism. Traumatiska upplevelser. Ekonomisk utsatthet.

Faktum är att forskningen är glasklar. Människor som döms för narkotikabrott har oproportionerligt ofta vuxit upp under svåra förhållanden. Det är inte en ursäkt. Men det är en förklaring. Och i en rättsstat borde förklaringar spela roll.

Jag har sett fall där en ung person med dokumenterad PTSD och svår ångestproblematik döms till fängelse utan att rätten ens nämner den psykosociala bakgrunden i domskälen. Det är inte bara olyckligt – det är ett systemfel.

Hur ser lagstiftningen ut egentligen?

Brottsbalken ger faktiskt utrymme att ta hänsyn till personliga omständigheter. Kapitel 29 innehåller bestämmelser om försvårande och förmildrande omständigheter, och 29 kap. 5 § listar specifika faktorer som kan leda till lindrigare straff. Dit hör bland annat om den tilltalade till följd av psykisk störning haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd.

Men vet du vad? I narkotikamål dominerar fortfarande en straffmätning som i hög grad styrs av mängd och typ av substans. Grammen talar högre än traumat. Det har Högsta domstolen försökt nyansera vid flera tillfällen – bland annat i det uppmärksammade NJA 2012 s. 528 – men i tingsrätter och hovrätter runt om i landet ser verkligheten ofta annorlunda ut.

Straffvärdet för narkotikabrott beräknas i praktiken ofta schablonmässigt. Och schabloner lämnar väldigt lite plats för den enskilda människans historia.

Gapet mellan teori och praktik

Här blir det intressant. Och frustrerande.

En försvarare som lägger fram ett utförligt personutredningsunderlag – med yttranden från psykolog, kurator, socialtjänst – har betydligt bättre chanser att få domstolen att beakta psykosociala faktorer. Men tillgången till sådana resurser varierar enormt. Har du en offentlig försvarare med hög arbetsbelastning och begränsad tid? Då kanske din bakgrund aldrig ens kommer upp ordentligt.

Det skapar en ojämlikhet som gnager. Narkotikabrott drabbar redan oproportionerligt hårt mot socioekonomiskt utsatta grupper. Om just de personerna dessutom har sämre förutsättningar att få sina psykosociala omständigheter belysta i rätten – ja, då har vi ett rättviseproblem.

Och det stannar inte där. Frivården spelar en avgörande roll i att ta fram personutredningar, men resurserna är pressade. Utredningarna blir ibland tunna. Standardiserade. De fångar inte alltid komplexiteten i en människas liv.

Vad behöver förändras?

Jag tror på tre saker. För det första behöver domstolarna bli bättre på att faktiskt använda det utrymme som redan finns i lagstiftningen. Psykosociala faktorer ska inte vara en fotnot – de ska vara en central del av bedömningen.

För det andra behöver försvarsadvokater bli skickligare på att presentera psykosocial bevisning. Det räcker inte med att nämna att klienten haft det svårt. Du måste visa det. Med dokumentation, expertutlåtanden och konkreta kopplingar till den aktuella gärningen.

Och för det tredje – kanske viktigast av allt – behöver vi som samhälle våga ifrågasätta den schablonmässiga straffmätningen i narkotikamål. Gram för gram-tänkandet missar poängen. Straffrätten ska vara individuell. Det står så i lagen. Men i praktiken? Inte alltid.

Narkotikabrott är sällan enkla. Bakom varje mål finns en kedja av händelser, val och omständigheter som format en människa. Att ignorera den kedjan är inte rättvisa. Det är bekvämlighet.

Se mer info här: narkotikabrott.nu

Ditt Stockholm